I norr är fritiofs älskade jord

Kung Beles söner gerna drage
från dal mot dal för att be ifall svärd.
Mitt få dem ej; inom Balders hage
der existerar min valplats, är min verld.
Der vill jag ej åter blicka
på kungars att vedergälla något som upplevts som fel, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dryck
tvemännings tillsammans med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans vid blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, likt gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet tillsammans mitt svärd.

Hur långsamt gå dem tröga stunder!
Du Dellings son, hvi dröjer du?
Har ni ej skådat berg samt lunder
och sund samt öar förr än nu?
Bor ingen mö inom vestersalar,
som väntar dig för länge se'n
och flyger mot ditt bröst och talar
om älskade först, ifall kärlek se'n?

Dock ändtlig, trött af vägens möda,
du sjunker ner ifrån din höjd,
och qvällen drar detta rosenröda
sparlakanet för gudars fröjd.
Om kärlek hviska jordens floder,
om älskade hviskar himlens fläkt.
Välkommen, natt, ni gudars moder,
med perlor på din bröllopsdrägt!

Hur tyst dem höga stjernor skrida,
likt älskarn mot en mö på tå!
Flyg öfver färden, min Ellida,
skjut på, s

•

Vikingabalk

Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, han for vida, som jagande falk;
men för kämpar om bord skref han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?

"Ej må tältas å skepp, ej må sofvas i hus: inom salsdörr blott fiender stå;
viking sofve på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.

Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor, blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när! och för kort är din klinga då ej.

När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är lustigt på stormande haf:
låt det gå, låt det gå! den som stryker är feg; förr'n du stryker, gå hellre i qvaf!

Mö är fridlyst å land, får ej komma om bord; var det Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät är den flygande lock.

Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig undt, om du endast med sansning det bär:
den som raglar å land kan stå upp, men till Ran, till den söfvande, raglar du här.

Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, men den svage ej vägre dig tull!
Du är kung på din våg, han är slaf af sin vinst, och ditt stål är så godt som hans gull.

Gods må skiftas å däck ge

•

Försoningen

inför den gamle; men han talte fridens ord:

"Välkommen hit, son Frithiof! Jag har väntat dig

Ty kraften svärmar gerna vidt kring jord och hat;

en berserk lik, som biter blek i sköldens rand,

men trött och sansad vänder hon dock hem till slut.

Den starke Thor drog mången gång till Jotunheim,

men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna,

Utgårda-Loke sitter på sin tron ännu;

det onda viker icke, sjelf en kraft, för kraft.

En barnlek blott är fromhet, ej förent med kraft;

hon är som solens strålar uppå Ägirs barm,

en löslig bild med vågen stigen eller sänkt,

förutan tro och hållning, ty han har ej grund.

Men kraft förutan fromhet tär ock bort sig sjelf,

som svärdet tärs i högen: hon är lifvets rus,

men glömskans häger sväfvar öfver hornets brädd,

och när den druckne vaknar, blygs han för sitt dåd.

All styrka är från jorden, ifrån Ymers kropp;

de vilda vattnen äro ådrorna deri,

och hennes senor äro smidda utaf malm.

Dock blir hon tom och öde, blir hon ofruktbar,

tills solen, himlens fromhet, skiner deruppå.

Då grönskar gräs, då stickas blomstrens purpurduk,

och trädet lyfter kronan, knyter fruktens guld,

och djur och mens